tisdag 31 december 2013

Årets sista FO

Den testickade koftan blev klar strax före jul. Mönstret heter Blue Sand, är skrivet av rililie och ska publiceras nu i dagarna.


Det var en rolig stickning, precis vad jag behövde - lite sånt som jag redan kan och gillar (contiguous-metoden, avkopplande slätstickning i mängder) och lite sånt som jag fick göra för första gången (fickor, German short rows).

Det beigea garnet är Rowan Purelife Organic Wool, det orangea och bruna är Rowan Felted Tweed.


Det första Rowan-garnet har visst redan utgått. Synd, tycker jag, för det är ett trevligt garn - runt, mjukt, ulligt och dessutom ekologiskt. Garnet är inte superwashbehandlat, det gillar jag.

Rowan Felted Tweed gillade jag inte lika mycket under själva stickningen, det kändes lite plastigt, hårigt och svettigt. Men efter tvätt och blockning blev det både fylligare och mjukare.
Jag är nöjd med garnvalet.
Själva koftan är jag också nöjd med, den är varm, mjuk och sitter bra.
Beige är inget jag brukar klä mig i men ibland är det kul att gå utanför den självklara färgskalan.



Idag fick familjen ett ryck och städade bort julen, så skönt det känns!
Jag väntar aldrig så länge som en "ska" med att plocka undan julpynt.
Julen är över, nu ska det vara rent, fräscht och färgglatt, inget rött, inget glitter.

Det är något med jul som får mig att bli rastlös och fylld av skuldkänslor.
Visst, vi firar enkelt och utan stora ambitioner. Vi njuter av att vara lediga och kunna göra det vi vill.
Men någonstans ifrån får jag alltid en känsla av otillräcklighet, jag är obekväm med traditioner jag inte har bra koll på (eller inte har lust att följa, ärligt talat förstår jag inte alls vitsen med till exempel Kalla Anka).
Det känns som att jag borde göra något mer än det jag gör. Och det kommer från mig, inte från någon annan. Så det är jag själv som får brottas med det. 
I år lyckades jag inget vidare, pustade ut först på mellandagarna.

Det blev även så tydligt hur ensamt vårt barn är.
Det blir inga stora julaftnar med massor av kusiner, det finns helt enkelt inga kusiner att umgås med. Inget jag kan påverka men ledsamt ändå.


Men nu så, nu är det nyårsafton.
2013 har varit ett bra år, med nya kompisar och vänner, värdefulla möten, inspiration...
2014 får gärna vara minst lika bra.

GOTT NYTT ÅR!

6 kommentarer:

  1. Gott nytt år!
    Och Hjälp vad snygg koftan är! Alltså, den orangea tweeden i strukturstickningsrand ihop med grått och vitt- högsta poäng! ;) nu gick jag igång.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mia! Har faktiskt köpt Felted tweed i grått för att kombinera med rester av det orangea, de är galet snygga ihop och har dessutom tweed-plupparna (eller vad de där färginslagen nu kan tänkas heta) i precis samma färger. Det är så fantastiskt roligt att vara igång med färgkombinationer!
      God fortsättning!

      Radera
  2. Vilken snygg kofta! Blir ju genast så sugen på en egen. Färgvalet är så himla fint, den klär dig verkligen.

    Ang traditioner. Jag kommer från ett hem där vi inte kollade på Kalle Anka och vi hade aldrig jultomten på besök. Nu är jag vuxen, med egen familj och vi har valt att fira våra jular på det sätt som vi själva vill, vi skapar våra egna traditioner. Vi äter inte julmat, men annat gott. Jultomten kommer, men vi skippar Kalle. Barnen tycks nöjda, vi vuxna tycker det är bra. Gör som du känner för och som du vill, mindre måsten och mera njutning, så blir det en fröjdefull jul, tror jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anna!

      Skönt att veta att barnen klarar sig utan Kalle, och att det funkar fint att göra på eget vis.
      Jag får annars lätt en känsla av att alla firar på precis samma sätt (som vi är ovetande om eftersom vi inte deltagit i så många svenska julfiranden), så det känns gott att läsa att fler skapar egna traditioner och julen inte är så enhetlig som jag trott.
      Tomten blev jag sugen på att klä ut mig till, det får nog bli en tomte här hemma nästa år...

      Radera
  3. Det är så förföriskt med allt vi ser på filmer och tidningar, glada människor i grupp som bara flyter runt och myser dagarna i ända. Jag undrar hur många som upplever det så i verkligheten? Någonstans i bakgrunden finns det en person, oftast en kvinna, som orkestrerar det hela och jobbar hårt i köket. Jag känner igen mig i ensamhetskänslan när det är ont om släktingar i närheten. Vi skaffade tre barn, kanske av den anledningen också, att vi själva skulle bilda grupp. Nu är alla utflugna och vi är tillbaka till två igen..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så, den sockersöta bilden av julen känner vi alla igen.
      Jag är uppvuxen med det du beskriver, julen var kvinnornas arbetshelg, männen satt och tog emot...
      Jag var nöjd med att fira i liten krets, tvåsamheten räcker långt.
      Det är barnets ensamhet som är lite sorglig för mig, det är inget som barnet själv valt. Ni har tre barn och då har de varandra, det är en gåva.
      Det är nog bra att inse att den bilden av julen vi alla blir serverade sällan stämmer med verkligheten.

      Radera