söndag 10 augusti 2014

Min första steek, inte så läskigt alls

Äntligen har jag vågat klippa upp bebiskoftan.

De senaste åren har jag läst mycket (för mycket) om att klippa upp stickade saker, fått rysningar bara av att se en bild på sax nära stickningen och misstrott folk som sagt "det där är ju enkelt, inget farligt alls".


Och så här efteråt kan jag nog hålla med om att det inte var så farligt, även om jag knappt vågade röra det uppklippta av rädslan att koftan skulle falla isär.

Jag sydde båda kanterna med förstärkt raksöm, det verkar hålla fint.
Nu ska jag bara sticka knappbanden och sen ärmarna. Ärmarna lämnar jag till sist eftersom jag helt enkelt har för lite av det rosa garnet och får dryga ut det med kontrastfärgerna.

Bland alla dessa pågående bebiskoftor behövde jag en egostickning också - det blir en ny French Cancan i ett superhärligt garn jag fick av Clara. Garnet har hon färgat själv, det har en fantastiskt fin och levande gul färg som kommer att lysa upp vintermörker. Ett sånt projekt behövde jag verkligen - underbart garn. favoritstickor och enkelt mönster i en perfekt kombination.


4 kommentarer:

  1. Fint att du äntligen vågade! Jag är fortfarande för feg, men förstår egentligen inte varför. Har ju läst massor om folk som klipper, men aldrig läst om någon som misslyckats.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har du rätt i, verkar ju vara omöjligt att misslyckas med!

      Radera
  2. Nu hittade jag till din blogg också! Den var alldeles ny för mig. Varför har jag inte hittat den förut, hur fin som helst ju. Måste genast följas! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla! Tänk att jag aldrig letat upp din blogg fast jag så ofta tänker att jag bara måste sticka dina vantar snart :)

      Radera