torsdag 9 april 2015

Bebiskoftan och bebistiden


Den här lilla koftan blev fotograferad redan för ett par veckor sen, då tog Clara några bilder medan jag försökte få bebis att vara stilla. Sen hann jag aldrig visa bilderna (jag hinner inte göra något alls längre) och nu kändes dem inaktuella - han står ju helt rakt nu, går nästan själv.


Så i helgen tog jag nya kort, utomhus i vårsolen. Han blev så ställd över att få vara ute på marken för första gången att han inte ens försökte smita iväg. Också ett framsteg.


Koftan var ett sånt projekt som stickades för att den faktiskt behövdes, Loki-koftan blev urvuxen och vi behövde en ny. Enklaste modellen, stickad i restgarn. Fort gick det...


Mönstret heter Little Coffee Bean Cardigan och finns gratis på Ravelry, garnet är Peruvian Highland Wool från Filcolana. Storleken är 12 månader och den passar precis på den nyblivna ettåringen.


Ett år har han fyllt. Bebistiden är över för den här gången och jag kom att tänka på tiden då jag blev förälder för första gången - vilken skillnad... 

Det första året som förälder var ett elände - jag var inne i en djup depression, utmattad av en otroligt jobbig graviditet och tiden strax innan den, tyngd av alla förväntningar som bara en nybliven mor kan möta... Och alla skuldkänslor - för jag borde ju varit lyckligast i världen, tacksam över att ha fått ett barn. Istället satt jag apatisk i ett hörn och ville mest bara sluta känna nånting överhuvudtaget.

Nu med två barn blev det knappt någon skillnad - vardagen har rullat på. Fritiden försvann visserligen, att sitta framför datorn eller sticka går inte längre. Men annars är det som vanligt, bara bättre - barnen har alltid varandras sällskap, vi är fler och har roligare än förut.
Skönt att det blev så annorlunda. Önskar att jag visste det då, för fem år sedan.



4 kommentarer:

  1. Vad fin han är (och koftan!) :) Och mössorna!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Många favoriter i den bilden :)

      Radera
  2. Som vanligt superfint stickat! Att få barn är verkligen det största, konstigaste å man kan egentligen beskriva med alla möjliga ord. För mig kom depressionen vid barn nr 2 och sviterna lever jag med än. Ändå tog jag mod till mig och fick 2 till. Så här efteråt kommer jag på mig själv ibland med funderingar om hur i helskotta jag klarade av det. Men det gick och dem är det bästa som finns.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, för mg är det en gåta hur ni med fler barn klarar av vardagen utan att bli tokiga. Men det går ju, uppenbarligen. Och är säkert superhärligt!

      Ja, nog blir det aldrig "som förut" efter en depression, jag känner av sviterna också även om jag nu har varit frisk länge.

      Radera